Från Helsingborg till Los Angeles
Efter mycket tjat, som enligt vissa kallas väldigt goda råd, så ska jag försöka sammanfatta mina senaste tre veckor, de dagar jag varit ifrån sweet home svea rike och befunnit mig i Los Angeles/Hollywood/Santa Monica. Allt från min avvänjning från det trygga, gråa, långa och tråkiga landet i norden där alla jag älskar finns och den först hysteriska abstinensen (även kallad hemlängtan som jag mer eller mindre bemästrat nu snart tre veckor in i 12-stegsprogrammet), till den numera hatkärleken man känner inför detta sjukt underliga o knasiga landet i väst som förhoppningsvis ska ge min framtid en… framtid.. typ =) Inte nog med att jag är i USA, jag är även i de soligare delarna av landet… utan nerpackad solskyddskräm ;) ;) ;)
Resan började som en mindre mardröm. Den blev mindre just för att min kära mor betalade ett flyg upp till Stockholm åt mig, istället för att jag skulle sitta fem timmar på ett tåg upp med alla mina resväskor. Annars skulle den som ni förstår vara Stor, se mig stressad o trött o med krossat hjärta lämna Sverige släpandes på fyra väskor på centralen i Stockholm då!
Vad jag inte tänkte på var att man inte fick ha så mycket bagage med sig på flyget mellan Ängelholm och Stockholm, som man får mellan Stockholm och USA. Men jag lyckades snacka mig ur 1300 kr i övervikt genom att spela dum i huvudet och blinka med ögonen samtidigt som man ser totalt knäckt ut. Så det var jag åtminstone jävligt nöjd med =) Tack, gubben på Ängelholms flygplats! =)
Malin (ena tjejen jag reser och bor ihop med) o jag möttes 4 på natten på Arlanda o åkte till Frankfurt där vi sen bytte till det försenade flyget till Los Angeles LAX. Genast tänkte jag på flygresan ner till Bangkok med syrran förra året, jag hade nämligen lyckats boka ett sånt där crappy jäkla flyg EN GÅNG TILL!! Det borde vara lag på att inte ha flyg från 1800-talet längre, utan moderniteter som tv och tv-spel. Det fanns åtminstone benutrymme även för fullvuxna människor på detta planet, det var ett plus =)
Man satt där, utan några som helst alternativ till verklighetsflykt som t ex film o spel o alkohol o droger o självmord, o tvingades inse verkligheten. Den slog liksom en i ansiktet ungefär var 15e minut ”jag ska vara borta i FEM månader!!!”… sen kom den naturliga överlevnadsinstinkten in o gjorde att man förträngde allt igen ett litet tag, typ när det serverades mat o dricka. Och när man somnade. Sen gick det liksom runt i en ond cirkel i sisådär 12 timmar. UTAN MP3-spelare. Var jag lika lycklig för det? Nej.
I LA fick vi snabbt bagaget o fann Sophie, som kom med ett annat plan två timmar efter oss, in i en taxi mot Hollywood Boulevard, vårt inte så illa hostel vi bodde på i 4 dagar.
Tre förvirrade svenska tjejer i stora staden, hur lost är man inte??? SKITLOST! Var ska vi bo, vad ska vi göra, vad ska vi äta?!
Inom loppet av några dagar övergick det i Vad ska vi göra först, vad ska vi göra sen, hur mycket får vi shoppa för, bör vi handla för 50:e gången på Starbucks när vi struntade i att gå med i deras stamkundsklubb första gången vi gick in där?
Vi förflyttade oss efter att vi lekt turister i Hollywood (och fortfarande förträngde det faktum att vi inte är turister, vi har ju kämpat som idioter för Studentvisumet) och hamnade nere på ett annat hostel i Santa Monica, staden där vår framtida kunskapskälla Santa Monica College ligger i. Och nu också vår hemstad.
Rodeo Drive
Jag och Malin vid Graumans Chinese Theater, kollar på händer o fotavtryck från stadens celebriteter.
Hollywood Boulevard by night
Är jag avis?! Jaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!! =)
Skönt att höra att resan gick någorlunda bra iaf! =)
Saknar dig massor redan!
Puss o kram
